När kränktheten blir ett hinder
Vi lever i våra egna världsbilder med våra egna perspektiv – det är inget konstigt med det. Men när de utmanas kan det kännas, kanske skaver det lite eller skapar en känsla av att man blir lite kränkt. Det är ju liksom en del av all viktig förändring – att den gör lite ont. Det är ju faktiskt först när det gör det – ont alltså – som vi kan hitta motivationen att förändra våra beteenden.
Det är inget konstigt att vi, när vi får kritik eller någon pekar ut våra privilegier, känner oss lite kränkta. Kritik kommer med den instinktiva känslan att gå i försvar – det är helt naturligt. Men jag är också övertygad om att om vi inte tränar på att lämna den känslan så kommer vi aldrig att kunna skapa en bättre värld. För den värld vi lever i är ju trots allt helt galen… Ska vi göra någon typ av skillnad tror jag det är enormt viktigt att träna upp förmågan att ta ett kliv tillbaka och fundera på varför man känner på vissa sätt och hur man vill agera utifrån det. Att vi slutar ta oss själva på så stort allvar. Ska de vara möjligt behöver vi ibland lyssna på andras kritik och fundera över om den är rimlig.
Jag skriver det här blogginlägget för att jag på senaste tiden har fått frågan om jag inte blir ledsen eller tycker det är jobbigt när jag blir kritiserad eller ifrågasatt – ett fenomen som blir alltmer förekommande i takt med att mina plattformar växer. Och ju mer jag vågar sticka ut och göra min röst hörd. Mitt svar på den frågan är oftast nej. Faktum är att jag gillar att få kritik, för annars skulle jag aldrig lära mig någonting. Jag är faktiskt här för att jag vill göra skillnad, för så många som jag kan. Och jag gör verkligen mitt bästa. Men, jag precis som alla andra, lever i min värld med mina perspektiv. Och de kommer aldrig bli större om jag inte lyssnar till andra och reflekterar över den kritik jag får. Ingen är perfekt, ingen kan göra allt, men vi kan alla göra så gott vi kan. Att gå runt och känna sig kränkt hjälper ingen, när vi stannar där, ja då har vi också sagt att vi inte vill vara en del av den förändring vi vill driva oavsett vad den handlar om.
Det är så enormt viktigt att vi pratar med människor som inte tycker som oss själva, som har andra infallsvinklar, som kanske inte alltid håller med oss eller tycker vi gör alla rätt. Ibland kan det kännas som att man tycker dessa människor är idioter men det är av idioterna vi lär oss vad som är rätt och fel för oss själva. För att de ska vara möjligt behöver vi skapa ett samtalsklimat där det är okej att provtrycka åsikter och tankar, där vi lyssnar på varandra och inte ständigt försöker övertyga andra om att vi har rätt. Ju mer vi kan landa i insikten om att vi inget vet – desto mer har vi att lära.
Och det här är inte ett inlägg för att uppmana till en hyllningskör för att jag gör ett bra jobb. Jag vet att jag gör mycket bra, men också att det finns saker jag kan bli bättre på. Vilket ju är det fina med att vara människa. Att det är en konstant mognad. Det är en uppmaning om att vi ska prata MED varandra, inte över, inte emot. Utmana varandra, ställa frågor och saker på sin spets. Att någon tycker något annat än du är inte en provokation utan en möjlighet att lära dig något nytt. Om man pratar med varandra om varför man tycker olika så kan man kanske landa i insikter om varför man gör det och hitta en gemensam väg framåt. Samtal vänner, samtal är nyckeln.
Leave a Reply