Kvinnor behöver tyvärr fortfarande prata om hur ojämställdheten känns i arbetslivet. - Fannys Förebilder

Kvinnor behöver tyvärr fortfarande prata om hur ojämställdheten känns i arbetslivet.

Det här är ett gästinlägg skrivet av  Frida Stranne. Statsvetare, författare och en av Sveriges främsta USA experter.

Av flera skäl har det varit viktigt de senaste decennierna att låta statistik, forskning och diskussion om olika strukturer få ta plats i samtalen om ojämställdhet. Att visa hur ojämställdhet ser ut i praktiken gör sig väldigt bra med siffor om löneskillnader, pensionsvillkor och andra konkreta saker som går att ta på. Utan siffror och kunskap om vari siffrorna bottnar hade vi inte heller kunnat driva jämställdheten framåt.

Men i ivern att akademisera – och där med legitimera kraven om jämställdhet – så glömde vi delvis bort en väsentlig aspekt; den mentala och känslomässiga kostnaden för oss kvinnor när vi gång på gång slår i glastak, när vi gör allting dubbelt så bra som våra manliga kollegor men ändå får lägre lönepåslag, när vi tar oproportionerligt stort ansvar men någon annan ändå får de roligare och bättre uppdragen, och hur vi lever med sexism, förminskande och rena trakasserier i vardagen som vore det mjölk till kaffet. Det talats för lite om hur det tär på oss kvinnor som individer, hur det nöter ner självförtroendet och hur det får många att ge upp för att de lägger skulden på sig själva. Jag var kanske inte tillräckligt bra för det där uppdraget, kanske är jag inte så tydlig när jag försöker säga något, kanske borde jag ha……

Hur kan vi kommunicera det här på ett sätt som väcker känslor?

Det är begripligt att vi inte ville hålla på att prata känslor hela tiden när kvinnokampen hade förts så aktivt på 60/70talet, då reformer kommit på plats som gjorde att kvinnor tänkte att det skulle ordna sig. Dagis, skatteomläggningar, kvinnors högre utbildning skulle nu driva på jämställdheten och leda oss framåt. Vi skulle inte gråta ut – utan knyta nävarna och visa vad vi går för. Så mycket nedvärderande har ju dessutom sagts om kvinnlig ”känslighet” genom historien och vi vill ju bara jobba på lika villkor, kunna göra karriär och bli ekonomiskt självständiga med samma självklarhet som en man.

Att individen lägger ett så stort ansvar på sig själv för att lyckas har till stor del att göra med att vi konstant blir itutade att det är kompetens som ska räknas. Och vi vet ju egentligen att vi är kompetenta. Men när då inte det vi gör genererar samma fördelar som för våra manliga kollegor så tror vi (fullt logiskt) att vi kanske trots allt är mindre kompetenta – att vi saknar något. Att män kvoteras in hela tiden på luddiga meriter i manliga nätverk glömmer vi lätt bort. Och så ser det ju så bra ut på ytan idag. Det finns kvinnor på olika positioner så det är ju inte omöjligt – och ”då är det nog mig det är fel på ändå”.

Men om vi istället börjar prata mer om hur ojämställdheten känns kommer vi kunna hjälpa varandra framåt på ett bättre sätt. Om vi sätter ord för varandra och till männen om vad det gör med oss som människor och hur det påverkar oss i vardagen så kan vi skapa en ny dialog om var förändringen finns.

Medvetenhet är nyckeln till mycket.

Jag lade länge skulden på mig själv för att jag inte kom dit jag ville. Jag lyckades med många saker men priset var enormt högt och det fanns alltid hinder som stoppade mig från att nå de där allra mest intressanta målen. Utåt såg det bra ut men efter varje framgång kom ännu ett berg att bestiga, ännu någon att övertyga om mitt existensberättigande i rum som tidigare varit avsedda för män.

Vad jag inte tänkte på var att jag liksom spelade poker med personer (män) som hade tagit ut alla ess från leken och gett till sig själva. Att göra karriär som kvinna kan liknas vid ett monopolspel, vi är med och spelar men någon annan har bestämt spelreglerna. Vi befinner oss på en arena där män sedan århundraden har gjort upp spelplanen och anpassat spelet efter sina villkor och erfarenheter. När vi kvinnor sedan ska passa in i de redan givna strukturerna skaver det. Det blir en ständig kamp att hålla sig kvar alternativ utmana de regler som ställts upp. På den här spelplanen finns inte heller domare som är neutrala utan de har förutfattade meningar om kvinnors kvaliteter och dömer oss på helt andra sätt än sina manliga med och motspelare. Dolda informella regler som vi inte ser men som påverkar vems insatser som räknas gör det inte lättare. Inte undra på att det ibland gör ont i själen att försöka ta sig framåt. Vi måste prata mer om det.

Vågar du prata mer om det?

Det här är ett gästinlägg skrivet av  Frida Stranne. Statsvetare, författare och en av Sveriges främsta USA experter.

Av flera skäl har det varit viktigt de senaste decennierna att låta statistik, forskning och diskussion om olika strukturer få ta plats i samtalen om ojämställdhet. Att visa hur ojämställdhet ser ut i praktiken gör sig väldigt bra med siffor om löneskillnader, pensionsvillkor och andra konkreta saker som går att ta på. Utan siffror och kunskap om vari siffrorna bottnar hade vi inte heller kunnat driva jämställdheten framåt.

Men i ivern att akademisera – och där med legitimera kraven om jämställdhet – så glömde vi delvis bort en väsentlig aspekt; den mentala och känslomässiga kostnaden för oss kvinnor när vi gång på gång slår i glastak, när vi gör allting dubbelt så bra som våra manliga kollegor men ändå får lägre lönepåslag, när vi tar oproportionerligt stort ansvar men någon annan ändå får de roligare och bättre uppdragen, och hur vi lever med sexism, förminskande och rena trakasserier i vardagen som vore det mjölk till kaffet. Det talats för lite om hur det tär på oss kvinnor som individer, hur det nöter ner självförtroendet och hur det får många att ge upp för att de lägger skulden på sig själva. Jag var kanske inte tillräckligt bra för det där uppdraget, kanske är jag inte så tydlig när jag försöker säga något, kanske borde jag ha……

Hur kan vi kommunicera det här på ett sätt som väcker känslor?

Det är begripligt att vi inte ville hålla på att prata känslor hela tiden när kvinnokampen hade förts så aktivt på 60/70talet, då reformer kommit på plats som gjorde att kvinnor tänkte att det skulle ordna sig. Dagis, skatteomläggningar, kvinnors högre utbildning skulle nu driva på jämställdheten och leda oss framåt. Vi skulle inte gråta ut – utan knyta nävarna och visa vad vi går för. Så mycket nedvärderande har ju dessutom sagts om kvinnlig ”känslighet” genom historien och vi vill ju bara jobba på lika villkor, kunna göra karriär och bli ekonomiskt självständiga med samma självklarhet som en man.

Att individen lägger ett så stort ansvar på sig själv för att lyckas har till stor del att göra med att vi konstant blir itutade att det är kompetens som ska räknas. Och vi vet ju egentligen att vi är kompetenta. Men när då inte det vi gör genererar samma fördelar som för våra manliga kollegor så tror vi (fullt logiskt) att vi kanske trots allt är mindre kompetenta – att vi saknar något. Att män kvoteras in hela tiden på luddiga meriter i manliga nätverk glömmer vi lätt bort. Och så ser det ju så bra ut på ytan idag. Det finns kvinnor på olika positioner så det är ju inte omöjligt – och ”då är det nog mig det är fel på ändå”.

Men om vi istället börjar prata mer om hur ojämställdheten känns kommer vi kunna hjälpa varandra framåt på ett bättre sätt. Om vi sätter ord för varandra och till männen om vad det gör med oss som människor och hur det påverkar oss i vardagen så kan vi skapa en ny dialog om var förändringen finns.