Kränkt vit kvinna
Detta är ett gästinlägg skrivet av Cecilia Eriksson, HR-direktör på 3 Sverige.
”Vad säger ni, grabbar?” hör jag någon säga. Jag låter blicken vandra runt bordet och ser på de sju männen i sällskapet, jag ser på dem med en osäker blick. ”Grabbar” tänker jag och jag tappar helt fokus på sakfrågan.
I stället för att koncentrera mig på vad jag vill tillföra i mötet tar osäkerheten över. Vad menas med det här. ”Vad säger ni, grabbar?” Va? Vill de inte att jag ska säga vad jag tycker i den här frågan. Är jag inte med på samma villkor som de andra, ser de mig mer som en åskådare som är med för att lyssna men inte tycka? Eller syns jag inte? Jag kollar ner på min mage och mina lår och jo, jag är här. Det kändes som en liten jordbävning vid min plats, vad är min roll i den här gruppen och hur ser man på mig egentligen?
“Jag blev så liten där och då”
Kanske – och förmodligen – är det bara en klantig kommentar som ingen vågar nämna högt, de bara vill att exkluderandet av den enda kvinnan i rummet ska pulveriseras och försvinna. Inte heller jag säger nåt även om jag tror att min blick visar stark reaktion. Oavsett bakgrund till den här kommentaren blir jag liten där och då. Inte mitt bästa jag, inte den jag kan vara. Inte en värdeskapande anställd fokuserad mot affären och bolagets bästa. Resten av mötet är jag tyst, inåtvänd och också ärligt talat lite förödmjukad. Osynliggjord. Jag funderar fortfarande på om det var nån annan som tänkte på det här, som situationen levde kvar inuti. Eller om jag bara är en lättkränkt vit kvinna. Samma och liknande kommentarer fälldes fler gånger men då var jag mer på min vakt. Beredd på att inte riktigt vara i den innersta kärnan i gruppen, bland de så kallade ”grabbarna”. Istället för små jordbävningar bar jag framöver med mig en mer subtil känsla av utanförskap och osäkerhet.
Lägger vi mer tid på att hantera relationer i grupper än att fokusera på uppgiften?
Jag tror att vi alla kan komma på ett flertal situationer i livet där vi känt oss otrygga, osäkra och exkluderade. Jag tror också att vi alla kan intyga att det inte är då vi tillför mest. Antingen blir vi tysta och avvaktande. Eller så blir vi babbliga och oskönt hävdade, alltför taggade att visa att man har nåt att komma med. På en arbetsplats vill vi inte ha otrygga tysta/avvaktande eller otrygga babbliga/hävdande människor, som funderar på sin roll i gruppen snarare än att jobba mot företagets mål. Forskning visar (bla av Susan Wheelan) att vissa grupper spenderar så lite som drygt 30% av tiden att fokusera på uppgiften. Resten av tiden används till att hantera relationer i gruppen. Katastrof! Pengar rätt i sjön! Människor som man nöter på, snarare än bygger upp.
Trygga människor och trygga team är inte en mjuk fråga, det måste ju vara den mest affärskritiska frågan i ett bolag. Hur möjliggör vi för kreativa, handlingskraftiga och samspelta människor att jobba tillsammans framåt mot företagets mål? Frågan är i fokus för många people-team och ledare nu. Det krävs både mognad, mod och systematik för att lyckas riktigt bra.
Men vi kan alla börja med de enkla att tänka oss för, att inse att vårt språk och vardagliga händelser påverkar. Säger vi ”grabbar” eller ”gänget”. Säger vi ”samarbeta” eller ”kissa i kors”. Säger vi ”slarvigt sälj” eller ”töm och glöm”. Jag lovar att en kvinna bland en grupp män i en bastu inte är bekväm. Vi måste alla ta ett personligt ansvar för att alla känner sig med på tåget. Och om man ändå tabbar sig, kan man ändå alltid ta ansvar och säga ”Shit, vad klantigt. Jag ber om ursäkt och menade inget illa.” Så får man folk att kliva in, med fokus på uppgiften igen.